Om allt du vet om Japans landsbygd är vad du ser utanför dina kultågsfönster på körningar mellan Osaka och Tokyo - en pittoresk banalitet som lyckades inom en tum av sitt liv - kommer Hokkaido att överraska dig. Denna nordligaste av Japans huvudöar är också den hårdaste, kallaste och minst bosatta, och står för 22 procent av landets landmassa men ändå endast 4 procent av befolkningen. Det finns ett par fantastiska städer och massor av pittoreska (och långsamt döende) städer. Men dess verkliga drag är dess vidsträckta urskogar (som täcker 70 procent av ön), dess vulkaniska toppar (några eld-ring aktiva), dess milda somrar, dess fecund västerländska gårdar, och framför allt dess vinter, som varar i bra sex månader och ger härliga snöar (191 tum per år).

Hokkaido på vintern är verkligen trolldom. Ingenting i guideböckerna, fotografierna eller GoPro-videorna kan förbereda dig för den häpnadsväckande skönheten i detta starka land. Det är ingen tillfällighet att många av Japans finaste artister - Akira Kurosawa, Haruki Murakami, Takuboku Ishikawa - har satt mycket utmärkt arbete i sina vinterliga områden. Hokkaido är ekvivalent med epiken; här är en harmoni av naturliga former som motsvarar mer eller mindre att jorden tappar mikrofonen ... för alltid.

Hokkaido är hemlandet till Ainu, öns förföljda inhemska invånare, som envist har bevarat sin kultur trots de bästa ansträngningarna från århundraden av japanska ockupanter. Det är Japans stora vilda gräns. Det är norr om muren; det är Deep Earth. Den skandinaviskt inspirerade inredningen i Lookout Cafe i Niseko; utsikten över Mount Yotei från byn Niseko. Takashi Yasumura

Ön har alltid varit populär bland japanska smekmånadsresande och vintersportörer, men nyligen har en hel del andra människor börjat ta allvarliga ögon på detta underland i norr. Turismen är långt upp, särskilt från andra asiatiska länder. Utvecklare har noterat sig och utvidgat hotellen och arenorna, och det finns till och med rykten om att kinesiska investerare har drivit bakom kulisserna och snappat upp vatten- och mineralrättigheter över hela ön. Men den riktiga startpistolen kommer att dyka upp i år, när den 33 mil långa Seikan-tunneln som förbinder Hokkaido med huvudön Honshu äntligen kommer att ta emot Japans ikoniska Shinkansen, eller kultåg. Det tar drygt fyra timmar att resa från Tokyo till Hakodate, Hokkaidos sydligaste stad, vilket gör en weekendresa från Tokyo inte bara möjlig utan verkligen, verkligen frestande. Vissa säger att ingenting verkligen kommer att förändras - öns befolkning kommer att bli gråare och mindre och fattigare. De hårdkärniga boostersna är övertygade om att den Shinkansen-ledda turistboomen kommer att blåsa nytt liv i norr. Min bästa vän i Tokyo skakar bara på huvudet på min fråga, säger till mig att fråga Ainu vad de tycker.

Ingenting i guideböckerna, fotografierna eller GoPro-videorna kan förbereda dig för den häpnadsväckande skönheten i detta starka land.

(Attans.)

Under alla omständigheter tror jag att det är dags att besöka, när sakerna fortfarande är däremellan och instabila och konstiga. Innan gamla Hokkaido slutar och nya Hokkaido börjar, innan den här hårda, stolta ön tappas av det öde som väntar på det.

Det snöar i Sapporo när vi landar.

Det verkar alltid snöa i Sapporo. På grund av en nästan konstant upphängning av arktiskt väder från Sibirien är Hokkaidos huvudstad en av de mest tillförlitliga snöiga städerna på planeten. Med tanke på allt jag har läst och hört förväntar jag mig att vårt plan kommer att landa mitt i en stormbaserad, björnbaserad tundra. Lookout Cafe är en kort skidåkning från toppen av Niseko gondol. Takashi Yasumura

Nya Chitose flygplats är dock allt annat än vildmark. Så mycket som det är möjligt för en flygplats att poppa, poppar New Chitose. Det verkar ha modellerats efter Apple-designens estetik: ren, futuristisk, lätt att använda. Butikerna flödar över med vakuumförseglad majs och whisky och Ainu-prydnadssaker och Nippon Ham Fighters-tröjor och mer chokladkonfekt än vad du kan skaka på - Hokkaido är trots allt känd för sina mejerier. Det är himmelriket och du kan lätt förlora en halv dag och alla dina dukater som handlar här, vilket är vad folkmassorna av kinesiska turister verkar ha för avsikt att göra. Min kinesisk-amerikanska partner - jag kallar henne Marvel - känner igen accenten direkt. Peking, hela vägen.

När vi drar våra snöstövlar mot bagageförsörjning tillsammans med den tredje medlemmen av vår trojka, La Bachatera - japanska via Fort Lee, New Jersey - upptäcker jag min första björn. Jag hade prioriterat björnspott på denna resa, eftersom björnen, länge vördad av Ainu, är central för varumärket Hokkaido. Den här björnen är tyvärr bara en reklam, en överdimensionerad kaiju som snappar Sapporo TV-torn med en enda svep av sin massiva tass.

Vår plan var att stanna i Sapporo en natt och sedan kasta framåt till Mount Yotei, det andliga hjärtat av Hokkaido. En sak du måste ta hänsyn till när du besöker norr på vintern, dock: vädret driver showen. Takashi, conciergen på Cross Hotel, informerar oss om att vägarna upp till Mount Yotei är stängda på grund av snö. Kanske kommer det att klara sig i morgon. Kanske inte.

På Takashis råd gör vi standarderna: besök Sapporo Clock Tower, en av de få överlevande strukturerna från Sapporo Agricultural College som västerländska rådgivare hjälpte till att upprätta på 1870-talet; vada genom lite tjock snö för att ta en gondoltur upp till hoppstationen för vinter-OS 1972 för att se Sapporo och Ishikari-slätten. turnera det gamla Sapporo-bryggeriet och bugga ut på alla vintageannonser; spel runt Miyanomori International Museum of Art och Hokkaido Museum of Modern Art; och runda ut saker genom att äta Hokkaido soppkarry på Treasure och Genghis Khan-grill på Itadakimasu (båda är Sapporo-specialiteter, och båda är utmärkta). Under hela vår promenad äter jag nästan ständigt, från hörnbåsgyoza till vagnsålda bakade yams. Som i de flesta japanska städer är du aldrig mer än 20 steg från någon kall libation eller het skiva läckerhet, vilket gör impulsnosning nästan omöjligt att motstå.

När kvällen faller går vi dit som action är: nöjesdistriktet Susukino, som är som det mindre trasiga, mer koffeinfria yngre syskonet till Kabukicho i Tokyo. I denna livliga korsning av barer, restauranger och neon hälls drycker av miljoner varje kväll. På nästan alla hörn brukar skolor av värdar i Poison-frisyrer försöka locka tjejer till klubbar, medan de bakom dem cirkulerar i badparker och erbjuder, 'Jag ger dig inte barn, bindemedel fulla av kvinnor. Det är här Hokkaidos barn kommer ner —Och där turister kommer för spänning. En gata i centrala Sapporo. Takashi Yasumura

Dawn hittar vår lilla trio på Curb Market och manövrerar runt skorper av gammal snö. Detta är Sapporos svar på två kvarter på Tokyos fiskmarknad, full av kungskrabba och hela stim av torkad sill och ett brett sortiment av lokala råvaror. En turistfälla, vi har blivit varnade av lokalbefolkningen - men fälla eller inte, jag hoppar inte över en sushifrukost i staden med enligt uppgift den färskaste skaldjur i hela Japan. Medan vi köper lådor med individuellt förpackade kolvar med Hokkaido-majs för omjage, talar La Bachatera innehavaren, en lång, säker blåmärke, till att rekommendera en sushirestaurang som är mindre turist-trappy.

Marusan Tei är jättebra, säger han och puffar upp. Jag äter där själv. Inte för dyrt.

Vi hamnar vid ett långbord med en ensam japansk turist, i tjugoårsåldern. Hennes kamera är massiv. När det gäller skaldjursdonburi är det super-oishii, särskilt uni. Vår restaurangpartner godkänner också och lämnar inte ett enda riskorn.

Tillbaka på hotellet Marvel och La Bachatera kramar med Takashi, som de har tagit en seriös glans till. Den här långa, stiliga, effektiva, riktigt snälla unga mannen är Hokkaidos bästa annons för sig själv. Vår plan hade varit att åka till Otaru och sedan Niseko och sedan besöka Ainu-museet i Shiraoi - efter en cirkel moturs runt Yotei-berget. Men Takashi, som har de senaste vädernyheterna, föreslår att gå i motsatt riktning för att ge lite mer tid för vägarna till Niseko att rensas.

Snön faller lätt när vi packar väskorna i taxin. Takashi står utanför hela tiden i kylan utan päls och flingor ackumuleras i håret. När vi drar iväg böjer han sig djupt. Jag måste bli sentimental, för hans engagemang berör mig.

I bilen lade jag ner huvudet. När jag vaknar upptäcker jag att världen har förändrats. Vi har gått in i yukiguni — Snow Country — på riktigt. Höjden i kombination med vanliga stormfronter från Sibirien gör Niseko till ett snöälskares paradis. Takashi Yasumura

Hokkaidos vintersamhet är överväldigande i sin skala och svimlande i dess mille-feuille-komplexitet. Jag stirrar mållös på den böljande sibiriska snön, på de höga alperna i fjärran och på den oändliga urskog som täcker dem. Sjön Shikotsu ligger framför oss, en kalderasjö blå som ett öga, omgiven av tre vulkaner och omsluten av en dis av frysta, arkaiska träd. Detta land är en sann sång av eld och is. Under dagarna innan japanerna anlände, när det bara var Ainu, var det också vargland, som ylar över bergen. Vi är i Deep Hokkaido nu, så djupt som du kan komma när du befinner dig i en uppvärmd, oklanderligt hytt.

Precis som jag håller på att prata, kliver en röd räv ut på vägen, ett utrop av färg mot driften. Det ger oss en enda likgiltig blick innan vi glider tillbaka in i träden. Liksom Shimamura i Yasunari Kawabatas roman Snöland , Jag känner att mitt bröst stiger över den outtryckliga skönheten i den.

Hokkaidos vintersamhet är överväldigande i sin skala och svimlande i dess mille-feuille-komplexitet.

Den bestående ironin i Hokkaido är att de mycket naturliga egenskaperna som gör det så oemotståndligt för utomstående är det som historiskt har skyddat ön från dem i första hand. I tusentals år var detta avlägsna, ogästvänliga land bara Ainu och Ainu. Ett inhemskt folk med ljusare hud och hårigare kroppar än japanerna skapade Ainu en animistisk civilisation som förkroppsligade det japanska idealet att leva nära naturen, att lyckas vara, som Basho skrev, vänner med de fyra årstiderna - vilket man skulle tro kan ha gett dem ett pass när de äntligen kom i kontakt med den expanderande japanen på 1300-talet.

Ack, det gjorde det inte. När japanerna pressade sig norrut in i Hokkaido förde deras intrång handel, alkoholism och krigföring och sakta drev Ainu ut ur de södra delarna av ön. Men den japanska koloniseringen av Hokkaido tog först riktigt fart på 1870-talet, när Meiji-tjänstemän började frukta att Ryssland skulle få ta ön. Så motverkade Meiji-regeringen en möjlig invasion med en riktig. Tusentals bosättare, många av dem samurai utan rättigheter, trakades norrut, lockade av skattamnestier och markbidrag. Hela pionjärbebyggelser utplånades av väder, sjukdomar och grödesvikt - men regeringen, som behövde alla naturresurser som den kunde lägga händerna på för att driva på moderniseringen, lät inte vara. Så småningom erövrades Hokkaido.

För Ainu var det slutet - ungefär så nära apokalypsen som du kan uppleva och fortfarande vara runt för att prata om det. Förutom att ta tag i hela landet, förde japanerna en politik för påtvingad assimilering och berövade Ainu deras namn, språk, kultur, till och med tatueringar. Ainu förbjöds att fiska lax - vilket skulle vara som att förbjuda japanerna att odla ris. Många tvingades arbeta under slavliknande förhållanden i gruvor och i - vänta på det - erövrarens fiske. (Om du vill veta var de japanska imperialistiska programmen för Korea, Taiwan och Kina började, leta inte längre än Hokkaido.) För att göra saken ännu mer hemskt vägrade den japanska regeringen till och med att erkänna Ainu som ursprungsbefolkningen tills Ainu-aktivism hjälpte att vända den galenskapen - in 2008 . Diskriminering av dem är fortfarande otrevlig.

Och ändå, trots allt, är Ainu fortfarande i Hokkaido och gör sin värld. Under de senaste decennierna har det varit en markant återuppkomst av stolthet i Ainu-traditionen. Unga aktivister har tagit upp där deras äldre slutade, och Ainu-språket, långt på randen av utrotning, upplever en mindre väckelse. Konstnärer som Oki Kanno och Mina Sakai från musikgruppen Imeruat är vittnesbörd om Ainu-kulturens överlevnad.

Ainu är Hokkaido, och överallt du ser på ön hittar du spår av dem. Men om du är en resenär och vill se Ainu på nära håll, är chansen att du slutar göra det vi gör. Du slingrar dig ner till kuststaden Shiraoi, och där vid Porotosjön hittar du Porotokotan Ainu Culture Village. Med repliker av traditionella halmtakshus (chise), ett inte ointressant museum och, bäst av allt, ärlighet till godhet Ainu, är Porotokotan inhemsk kulturturism som sin mest lärobok. Trädgården till Miyanomori International Museum of Art, i Sapporo. Takashi Yasumura

De enda andra besökarna är ett kinesiskt par. Trots våra klara siffror gör Ainu-personalen en föreställning i en av chisen under en mörk baldakin av torkande lax. MC knäcker ett skämt om hur han bara bär sina traditionella kläder nio till fem. Han förenas på tatami-scenen av sex Ainu-kvinnor klädda i detaljerade broderade kläder. Under nästa halvtimme levererar de en föreställning som inkluderar sång, dans, informativa föreläsningar och en demonstration av mukkuri, en munharpa.

Därefter vandrar vi lite runt på tomten. Ta bilder framför den 50 fot långa statyn av en skäggig Ainu-hövding. Besök museet och bli deprimerad över Ainus hemska historia.

Det är först när vi ska lämna att vi upptäcker burarna. I den första finns två friska vita Hokkaido-hundar som hoppar upp upphetsade när de ser oss. Och bakom dem, i en annan bur, höjd på marken, nästan oigenkännlig, finns en björn.

Min första riktiga björnobservation, och det är inte någon magnifik ur-ursine utan en krympt, slarvig fånge i en bur. Prata om försiktigt vad du önskar dig. Ainu brukade offra björnar, så det här är kanske bättre än att bli fetad och sedan skjuten med pilar. Men jag är inte så säker.

Vad tror du kommer att hända om vi låser upp buret? Jag frågar.

La Bachatera gnuggar näsan. Jag misstänker att det förmodligen kommer att äta ut oss.

Så istället för att ätas bestämmer vi oss för att kryssa tillbaka genom Shiraoi. Staden ser dödare ut än död; unga människor, förklarar vår förare, är alla i Sapporo. Vi stannar vid en yakiniku-restaurang, Ushi no Sato, för att prova det berömda Shiraoi-nötköttet Takashi berättade om. Avtrycker mig inte, men grillen lever upp till sitt rykte.

Natten hade fallit när vi når Niseko. Vi kör långsamt, för det här är ännu djupare yukiguni än vad vi stötte på tidigare. Nio meter snö har fallit på bara tre dagar, och under hela sträckan slalom vi mellan rena väggar av maskinsnidad snö. Slutligen i utkanten av staden drar vi in ​​i en närbutik för att orientera oss, och den första anblicken som hälsar på mig är två smutsiga, vita skidbroar i snöbyxor som slår öl på parkeringen. The Barn, en bistro på Kimamaya-hotellet i Niseko i en byggnad inspirerad av traditionella bondgårdar i Hokkaido; en hall vid Kimamaya. Takashi Yasumura

Tillbringa tillräckligt med tid i Japan och det plötsliga utseendet på vita människor som gör vita saker kan vara oroväckande. Jag märker andra långa vita snubbar som slår ut ur närbutiken med ölväskor.

Vi är inte längre i Hokkaido, eller hur? Jag frågar. Fru Marvel, som verkar lika chockad som jag, säger, antar jag inte.

Vi staplar in igen men några kvarter senare stannar föraren plötsligt. Jag tror kanske att något är fel men han pekar ut genom sitt fönster. På avstånd vävjer Mount Yotei, känt för sin symmetriska kon och just nu den vackraste synen jag någonsin har sett.

Om Snow Country har en kronjuvel är Niseko förmodligen det. Här bland vulkanhöjderna på Mount Yotei och Annupuri-sortimentet finns öns främsta skidregion, ofta kallad St. Moritz i Orienten för sin långa säsong, konsekventa snöar och ett champagnepulver av nästan övernaturlig perfektion. Australierna och kiwierna var de första som gjorde Niseko till en sak när den japanska ekonomin tankade på 1990-talet - fantastisk snö till rimliga priser utan att behöva gå halvvägs runt om i världen - men nu har Niseko fans över hela den snöälskande världen. Resten av landsbygden Hokkaido kan vara platt, men Niseko blomstrar. All denna internationella kärlek har förvandlat denna sömniga Hokkaido stad till en livlig utvandringszon med den högsta koncentrationen av runda ögon på ön. Och vi pratar inte bara turister; det finns också ett växande gaijin-samhälle som är bosatt i Niseko året runt - bosättare av ett annat slag. Björkträd vid foten av Mount Yotei, i Niseko. Takashi Yasumura

Efter ett par felaktiga svängar på de driftbundna gatorna - två våningar högt på platser - lyckas vi nå vårt hotell, den spektakulära Kimamaya vid Odin, som med sina almgolv och mörka granit är Niseko-boomens vackraste barn. Vid incheckningen får vi ett snyggt asiatiskt par. Efter att ha lyssnat på dem i några sekunder, viskar fru Marvel, Singapore.

Efter att ha tappat väskorna går vi ut i den kalla natten och tar oss runt de stora massorna av nyligen fallen snö, förbi alla typer av nybyggnation, en del intressant, mycket boxig, förbi matbilarna och livliga skiduthyrningsaffärer, tills vi äntligen står framför bergets upplysta härlighet. Snömängden återvänder nu bara från en löpedag, och när vi går runt finns det ögonblick när det känns som att någon har överlämnat hela staden till en frat. Det finns till och med tecken på engelska som rekommenderar besökare att inte kräkas offentligt.

Middagen är på Bang Bang, en av stadens mest älskade izakayas, vårt parti pressat mellan två hjärtliga australiensiska skidfamiljer. Kushiyaki är snyggt gjort, särskilt hokke, men jag tvivlar på att jag hör mer än två meningar japanska under hela vår måltid. Ezo Seafoods, uppskattad som den bästa i stan, ligger precis nere på gatan - nerför snön, verkligen - så vi trampar över för ett par utmärkt krämiga nyskakade ostron. Nu när det välsmakande tas om hand kräver Marvel efterrätt, så det är över till Niseko Supply Co. för kaffe och galetter. På rekommendation från personalen från Kimamaya avslutar vi natten på Bar Gyu +, en nattspot som nås genom en kylskåpsdörr som på grund av den drivande snön ser ut som om den har ställts in i en snöbank. Vi smuttar på enkelmalt Yoichi och skarpa yuzu mojitos. När vi betalar vår räkning påpekar La Bachatera vår australiska server väldigt artigt att menyn har ordet Japanska stavat fel.

Konstigt, säger hon. Jag har varit här hela säsongen och det märkte jag inte.

Nästa dag är ljusblå himmel från horisont till horisont. Vi doppar in i ladan, Kimamayas restaurang, för en frukost på A-nivån - till och med toasten ser ut som kuraterad - och sedan tar vi en espresso på Green Farm Café mot hissen upp till toppen av Niseko Village Ski Area. Tro det eller ej, den här pojken var en gång en solid skidåkare, men efter min senaste ryggkirurgi är skidåkning inte längre på agendan. På hissen är vi de enda utan skidor eller brädor. Jag känner ett drag av sorg, men vad kan du göra?

Jag säger en sak: ingenting förklarar Nisekos popularitet som att vara på berget mitt i all den härliga snön. De gudomligt skulpterade backarna svärmar av skidåkare på alla nivåer, från vad som verkar vara varje hörn av världen. Det finns fastlandskineser i snödräkter som hyr ut med stort övergivande; fler australiska accenter än jag har hört sedan Melbourne; lite franska också.

Flickorna vandrar runt och tar foton, men jag tillbringar större delen av min tid på sluttningen och tystar med berget Yotei, vars trevlighet har gjort det till monikern Fuji of the North. Efter att ha körts över ett halvt dussin gånger riktar jag mig till tjejerna. Dags att åka tillbaka till stan. En hiss i skidområdet Niseko Village. Takashi Yasumura

Vi har lunchbokningar på den starkt rekommenderade Prativo, som ligger lite utanför ortsområdet, så vi kallar en taxi - och det är då vi möter Ohtaka-san. Affable, kunnig, cool under tryck, med reflexer från en online-spelare, Ohtaka är exakt den förare du vill ha i Snow Country. Han verkar inte ens bry mig om mina frågor. Hans gaijintolerans är riktigt hög.

För femton år sedan var utlänningar en riktig nyhet här, förklarar han, men inte längre. När jag frågar honom vad han tycker om utflödet av utlänningar blir han tyst länge och säger sedan att det har varit cirka 80 procent bra och 20 procent inte så bra.

Samspelar det japanska samfundet och utlänningarna mycket?

Han skakar på huvudet. Inte enligt min erfarenhet.

Enligt vad jag ser är Niseko mindre en kontaktzon där kulturer möts och mer en uteslutningszon där alla utmaningar som gör resor i Japan så givande - språkbarriären; de mystifierande kulturella skillnaderna; den ständiga bördan att vara en annan i ett samhälle som är stolt över sin homogenitet; lokalbefolkningen själva i all sin mångfald blockeras.

Det är inte bara jag heller. Till och med den invånare gaijin skämtar om Nisekos konstiga omskrivning. Som Joe, vår engelska servitör på Niseko Supply Co., förklarar för oss, när den internationella publiken måste ge sig ut från Niseko, säger de att de ska till Japan.

Inget brott mot någon, men jag kom inte till Japan för att umgås i ett område som är säkert med gaijin - jag kunde göra det tillbaka i Boston gratis. Och jag är rädd att minnet av Ainu inte hjälper - jag har inget humör för invasioner av något slag. Även om jag är lika mycket inkräktare som någon annan.

Läran här kan vara att om du kommer till Niseko, försök att inte först besöka Ainu.

På våren kommer Shinkansen till Hokkaido, och med det, framtiden. Kanske, som vissa förutspår, kommer ingenting verkligen att förändras, och städer som Shiraoi kommer att fortsätta att vissna, deras ungdomar flyr massor till Sapporo, Tokyo och vidare. Kanske kommer framtiden att vara Niseko-invasionen stor över hela ön. Jag misstänker att det finns folk som skulle älska att se något sådant hända. Bättre Niseko än ett lik som Shiraoi, skulle de argumentera.

När jag funderar på den möjliga framtiden tänker jag på Hokkaido-vargen, nu utdöd, och jag tänker på Hokkaidobjörnen i hans bur, och jag tänker på Hokkaido-räven jag såg på vägen, som såg på oss som om vi inte var någonting. 'Galette komplett', en frukosträtt på Niseko Supply Co. Takashi Yasumura

Jag tänker på Takahashi med flingorna i håret.

Och naturligtvis tänker jag på Ainu.

Vad kommer framtiden att ge Hokkaido? Varg, björn, räv? Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag fruktar, men i framtiden, för att felcitera Thomas Mann: Jag kan inte veta och du kan inte berätta för mig.

Låt framtiden ta med sig vad den kommer att göra; för närvarande håller jag mig till Sapporo, med dess färskt-till-döds-swagger och dess legendariska ramens. Och jag kommer att hålla fast vid Hokkaido i Snow Country, inte bara för att det är sant och vackert och dyrbart, men för att jag kanske och en version av den titaniska björnen jag såg på flygplatsen en dag kanske skulle träffas. Förhoppningsvis försöker hon inte äta mig.

Efter ytterligare ett kaffe på Niseko Supply Co. säger jag till tjejerna, ska vi? La Bachatera ber om räkningen innan jag pratar.

Vi ringer Ohtaka och tur för oss att han är fri för dagen, så han skopar oss och det är det för Niseko. Vi avslutar vår resa där de flesta går först från Sapporo: i Otaru, med sina berömda glasvaror och dess pittoreska kanal. En historisk hamn, den överlever på dagstripande turister från Sapporo, men på natten blir den till ett annat lik.

Vi kommer fram på natten.

Men det är fortfarande i framtiden. För närvarande har vi mycket väg att täcka. Jag har fortfarande hopp på en sista björn.

Vi åker tillbaka till Snow Country. Ohtaka berättar om sin tid i självförsvarsmakten och om sina två söner, båda, förutsägbart, i Sapporo. La Bachatera översätter glatt och fru Marvel är upptagen med Otaru-avsnittet i vår guidebok. Mount Tengu. The Herring Mansion. Musikboxmuseet. Jag kan inte hindra mig från att vända mig för att få en sista glimt av Mount Yotei, som Ainu trodde var den första plats som skapades i vår värld. Att se det i det ljuset, mot den blå himlen, tar nästan ut ditt hjärta.

Och då försvinner det också.

Video: Hur man packar för vinterresor

Detaljerna: Vad man ska göra i Hokkaido

Kommer dit

Fram till att kultåget anländer är det lättast att nå ön med flyg via New Chitose Airport. För att komma till Niseko, hoppa på en buss från flygplatsen för en tre timmars resa västerut.

Hotell

Cross Hotel Sapporo: Denna höghus ligger en kort promenad från Sapporo Clock Tower och erbjuder vidsträckt utsikt över staden. Sapporo; crosshotel.com ; Dubblar från $ 133.

Kimamaya av Odin: Ett mysigt värdshus med nio rum med rum i västerländsk stil och ett spa med badkar. Niseko; kimamaya.com ; Dubblar från $ 252 .

Restauranger

Bang Bang: En älskad izakaya känd för sina grillspett av grillad makrill och kycklinghjärtan. 188-24 Yamada Kutchan, Abuta-gun, Niseko; 81-136-22- 4292; spett från $ 2.

Bar Gyu +: Gå in i denna oas genom en kylskåpsdörr och ta en brygga efter en dag i backarna. Niseko; gyubar.com .

Ladan: På Kimamaya vid Odins bistro (till höger) finns en autentisk fransk meny och en glasvägg som visar den snöiga terrängen. Niseko; nisekobarn.com ; Ingångar $ 14– $ 28.

Marusan Tei: Det bästa stället för skaldjursdonburi nära Curb Market. 20-1-2 Nishi Kita 12 Jo, Sapporo; 81-11-215-5655; Entrées från $ 15– $ 28.

Green Farm Café: En avslappnad plats för kaffe, te och bett från jord till bord. 167-6 Yamada Kutchan, Abuta-gun, Niseko; 81-136-23-3354; Entrées $ 8– $ 13.

Itadakimasu: En centralt belägen restaurang som specialiserar sig på Genghis Khan grill, en grillad lammrätt. 5-1-6 Minami 5 Jo Nishi, Sapporo; 81-11-552-4029; ställa in menyer från $ 10.

Lookout Café: Endast nås med gondol, detta trätunga kafé på toppen av Mount Niseko Annupuri har otrolig utsikt. Niseko; niseko-village.com ; Mellanmål $ 4– $ 17.

Niseko Supply Co .: Smutta på champagne medan du nibbar på färska crêpes och galetter på detta renoverade bageri. Niseko; thenisekosupplycompany.com ; Kakor $ 10– $ 15.

Prativo: En restaurang och mjölkgård med en stor vegetarisk buffé och glass. Niseko; mjölk-kobo.com ; Lunchbuffé $ 13.

Aktiviteter

Hokkaido Museum of Modern Art: Det bästa stället att se konsten på ön, liksom en stor samling internationella glasverk. dokyoi.pref.hokkaido.lg.jp .

Miyanomori International Museum of Art: Denna decennium gamla institution har en stark samtida konstsamling, inklusive flera verk av Christo och Jeanne-Claude. Sapporo; miyanomori-art.jp .

Sapporo Beer Museum & Beer Garden: Landets enda ölmuseum, inrymt i en 125 år gammal röd tegelbyggnad som en gång var fabriken i Sapporo Sugar Company. 9-1-1, North 7 Jo, Higashi-ku, Sapporo; 81-11-484-1876.